wobblar mellan två liv.

0
28 mars, 2018

Samtidigt som jag räknar ner så räknar jag upp. Jag befinner mig i jobb-limbo. Jag har (efter idag) 11 arbetspass kvar på mitt gamla jobb. Även om jag är kvar så kallar jag det för mitt “gamla”. Jag är kvar men ändå inte kvar. Jag är kvar så mycket det går att vara det. I samma stund som jag packar ihop, slänger papper, rensar ut så börjar jag i tanken bygga på  min nya arbetsvardag. Kläder, block, pennor. Hur ser livet ut efter år i jobbuniform? Vad har man på sig? Lyxproblem kanske, jag har ju inte shoppat kläder på flera år känns det som. Roterat det gamla, endast uppdaterat i nödfall. Känner mig inspirerad och nyfiken, längtar efter att komma igång.

Känslan är egentligen bra, glad och positiv; på insidan. Men jag är ändå inte klar. Jag har lite kvar att beta av. 11 dagar. Känner mig tyst och återhållsam. Privat. Vill inte göra stora rörelser eller yttra stora ord. Jag befinner mig mitt emellan, på gränsen till något annat. Vågar inte rubba balansen, försöker bara försiktigt gunga över vikten till foten som står i framtiden.

 

Hej onsdag, snart långhelg för de som har det privilegiet!

 

My day.

0
27 mars, 2018

Idag är det min dag. Jag skulle gärna fira varendaste födelsedag som om den vore den sista. Gillar verkligen födelsedagar och att fylla år. Tyvärr blir det sällan som jag hade tänkt mig, men jag ger ändå inte upp hoppet. En vacker dag kan jag fira min födelsedag som jag vill, bara inte just detta året. 

Hej tisdag den 27 Mars och mitt härliga 7 till 17 arbetspass. Yeye!

Då är det officiellt.

0
19 mars, 2018

Det känns som att en epok är på väg i graven och en ny tar sin början. Riktigt så är det ju inte. Inga stora epoker som går i någon grav. Bara nästan. Ett jobb slutar och ett nytt börjar. Jag jobbar min sista dag fredagen den 13 april, vilken perfekt dag att sluta på. 2 Maj blir min första dag på mitt nya jobb. Lite drygt 2 veckor tänkte jag hinna vara ledig där emellan. Bara för att andas ut, ladda om och börja på nytt. Jag är helt ärligt jätte laddad. Det känns så kul. Som om jag får ett nytt liv, en ny vardag. Nya utmaningar och miljöer.

Ändå finns det många fina kollegor som jag tyvärr måste lämna. Vissa skulle jag verkligen vilja ta med. Jag kommer att sakna många. Men efter dagens snabbvisit på den nya platsen blev jag både glad, inspirerad och bemött med glädje och öppna armar. Så jag känner mig väldigt välkommen och trygg i att göra denna resan.

Det blev en väldigt bitterljuv måndag idag, sol och snö, kontraktsskrivning och tårar. Blandad kompott.

Hej knasiga måndag.

det blev lite sport ändå.

0
7 mars, 2018

Även jag trotsade latmasken och gick upp till skolan och snörde på oss skridskorna. Lärde mig skillnaden på bra- och dålig is. Is skottad med traktor med snö på (som på bilden) är lite mer svåråkt än den välpolerade isen i ishallen eller på bandyplanen. Helt klart. Man lär ju sig verkligen något nytt varje dag. Idag ska vi dock åka på den välpolerade isen. Storebror tränar på att åka fort, åka baklänges och att stanna ur hög fart. Lillebror leker. På bilden ser ni hans rostbröds-skjutare. Han åker omkring och skjuter “rostbröd” på övriga medåkare. Så medan storebror tränar har vi rostbrödskrig. Väldigt underhållande. Vad gör man inte? Allt för ett gott skratt och bra stämning.

Hej hopp onsdag!

rond 2, eller kanske sista ronden?

0
6 mars, 2018

Igår började Jack räkna pengarna i Legolandburken och vi åkte även och pantade burkar för att öka på kassan lite till. Jag började granska kalendern och räknade ner till semestern och Danmarks resan. Flygbiljetterna ner har varit bokade sedan länge, men hemresan har jag lämnat öppen av olika anledningar bla för att jag har väntat på de där super billiga biljetterna (som aldrig dyker upp- gör de någonsin det?). Idag fick jag nog. Det är bara lite drygt 3 månader till avresa så det kändes okej att boka. Så medan killarna sparar och räkna pengar så slösar jag. Det säger bara slurp så försvinner en del ur semesterkassan. Både gillar och ogillar det. Gillar att jag kan, ogillar att det slurpar iväg. Men slurpet för ändå något gott med sig. Det känns färdigt. Jag behöver inte hela tiden ha det med i beräkningen. Fokuset kan skifta till annat och det känns bra!

En rensning bland löpande utgifter.

Som en direkt reaktion på slurpet måste jag dra åt svångremmen lite. Det har blivit mycket appar med abonnemang på sistone. Tv abonnemangs app i och med att jag ville titta på OS och ett träningsapps abonnemang för att jag kände att jag kunde. Tjipp tjopp, här klipps det och kapas hej vilt. Jag funderade över att släpa barnen på bio i morgon men tänkte att vi ju minsann kan leka bio här hemma istället med popcorn och någon film på streamingtjänsterna vi fortfarande abonerar på. Matlådor är dock min skämskudde. Kan inte, vill inte? De lådor jag gör kommer sällan hela vägen med till jobbet, så jag får åka hem på lunchen och äta i alla fall. Cykeln åker nog också fram snart. Kan alla andra cykla på vintern kan väl jag också det. Kämpaglöden brinner verkligen, hoppas den kan fortsätta brinna. Måste tänka lite smartare. Eller vill tänka lite smartare fram till sommaren, för ärligt talat – det är ju väldigt ljust i tunneln nu. Sista ronden. Snart är vi där. Och som vi längtar…

Idag hade sportlovet inte så mycket sport att erbjuda för mig faktiskt. Jag erkänner att jag har legat på soffan; slöat och kollat på serier och planterat om lite blommor. Väldigt lugnt. Jag bestämmer mig för att även det är okej och laddar om inför imorgon, då blir det til att vara bolibompa-mamma hela dagen lång.

 

Tjipp tjopp tisdag.

 

It’s not about what you know, it’s about who you know.

0
6 mars, 2018

Jag avskyr den meningen. Hatar uttrycket, och jag ogillar skarpt att jag kan ana att det ibland är så.  Jag hörde den frasen första gången något år in på den stora arbetsplatsen. Naiv som jag är ville jag inte tro att det är så. Jag blev ärligt talat överraskad och lite chockad över hela uttrycket. Kanske har jag alltid känt det, för jag har väldigt få gånger i livet varit den som har kontakterna, känner rätt personer för att få jobb. Jag har varit den där som kan men som inte får chansen för att jag inte känt rätt person. Så för min del ligger det nog en del funderingar bakom begreppet. Jag tycker dock att när man blir äldre och har skaffat sig arbetslivserfarenheter så känns det ändå som att det har lite tyngd. Att man kan jobba sig förbi tankar om att gynna bekanta och att man ser personen bakom kompetensen.

Myntets två sidor.

Jag gillar småstadens takt och tempo. Jag uppskattar lugnet och närheten till allt. Jag uppskattar verkligen att stiga upp en kvart innan man börjar jobba och ändå inte behöva komma för sent. Vardagen blir liksom väldigt enkel. Barnen kan släppas ut på gatorna för att promenera till en kompis. De kan cykla till skolan. Jag kan cykla med dem till skolan och vidare till jobbet och det tar inte lång tid. Jag gillar effektiviteten. Jag gillar att det finns möjligheter och att man faktiskt kan få prova på saker man kanske inte skulle kunna få i en större stad med stenhård konkurrens. För det händer ju har man hört. Men egentligen vet jag ingenting om det i praktiken. Jag lever kanske med ett litet hopp om att det är så. Men om det stämmer är inte jag rätt person att skriva under på.

Detta babblet kommer ur en liten känsla av uppgivenhet. Den där känslan av vad nu? som hänger kvar över mig. Den kommer jag att kunna skaka av mig… men jag känner att jag måste börja planera in roliga saker i min fritid igen- för att få känna mig lite nöjd och lycklig med livet. Och kanske är det det som får vara viktigare igen. Den fria tiden. Nu när det bli ljusare dagar kanske jag också orkar mer än att bara överleva. Kanske kan den hamna längre upp på priolistan igen. Å andra sidan ska jag kanske hålla hårt i tyglarna lite längre. Eller åtminstone tills att jobbet kickar igång igen. Det är för lätt att ropa hej! när man är på semester för att sedan ångra det djupt när jobbdagarna avlöser varandra igen. Livets eviga balandbräda det här.

Nå väl. Må väl. Hej tisdag!

och jordklotet fortsätter att snurra.

0
5 mars, 2018

Vet inte vad det är med mig just nu, är det något på himla valvet eller i vattnet som får mig att hamna i ett läge av att inte kommunicera rakt och tydligt? Jag går konstant omkring med en känsla av att jag nog blev lite missförstådd i samtalet innan. Det hände förra veckan och nu hände det igen, på en arbetsintervju. Eller fel av mig: jag får inte alls den känslan medan jag babblar, poletten trillar liksom ner efter. Att jag det jag sade inte var det jag borde ha sagt och att jag skulle lagt mer fokus på annat… Usch ingen rolig känsla. Så efter ännu en intervju där poletten trillat ner och hela alltihopat kändes som kört behövde jag göra något. Ut i naturen och upp på en hästrygg. Allt för att skingra tankarna. Och det funkar, varje gång. Man inser att livet går vidare. Ännu en gång.

Nu då?

Frågan är bara vad vad jag ska göra nu? Vad ska jag lägga fokus på? Hur ska jag komma ifrån sist-in positionen som jag abonnerar på?  Mitt hjärta säger att jag måste agera nu.nu.nu men min själ säger åt mig att ta det lugnt. Nu räcker det för ett tag. Jag orkar inte. Hela cirkusen av att hänga ut sig själv åt en arbetsgivare; att försöka vara bra nog, duktig nog, god nog. Att räcka till, vara någon som man vill ha som medarbetare… osv. Låter så lätt när man säger det men i praktiken är det ganska tufft.

Fick en liten fin film från häromdagen när jag red lilla snöbollen, Kelly aka Kelvian Jess, fina lilla ponnyn som söker efter ett nytt bra hem. En film för att visa några av hennes fina egenskaper för en spekulant. På hästryggen är en plats där jag känner mig god nog, duktig nog. Ett kap. Och jag tänker att jag är lyckligt lottad att det faktiskt finns några sådana platser i livet ändå. Även om man säger fel saker och blir missförståd när man försöker att förmedla. Vad gör väl det egentligen? Jordklotet kommer ändå fortsätta att snurra. Solen går upp även imorgon och snart är det vår.

 

Hej måndag!

guldkorn från bokrean.

0
2 mars, 2018

Som den bokmal jag är har jag givetvis handlat något från bokrean. Faktiskt så förbeställde jag böcker som jag kände att jag verkligen ville ha. Sedan plockade jag upp lite lättare läsning på den lokala bokrean. En av böckerna på must have listan var Food Farmacy,  en bok om snälla bakterier och tarmflora och sådant kul. MYCKET inspirerande måste jag säga. Jag blev så tänd på boken att jag var tvungen att beställa hem den tillhörande kokboken också… I paketet fanns även ytterligare en mat-relaterad bok: Mera Vego som jag ville ha i syfte att lära mig att laga mer vegetariskt. Men när jag började med att scanna igenom Food Farmacy så kändes ju Mera vego som ett syndens näste i matväg.. Herregud. SÅ lättpåverkad är jag. Nummer tre på min förbeställda lista var Sapiens en bok som jag har hört så mycket bra om. Ett måste helt enkelt. Har inte hunnit med någon bläddring alls ännu så jag har ännu inget att komma med om den, inte heller de två andra skönlitterära som jag plockat upp.

Sportlovs feeling.

Nu är det ändå dags för det (väldigt) efterlängtade sportlovet. Jag behöver bara lite ledigt. Jag känner att d-vitamin depåerna är tömda och den där urvridna-disktrasekänslan är nästan total. Jag behöver ljus och sovmorgnar. Frisk luft och lite sol om jag får önska. Ledigt. Jag behöver faktiskt lite ledigt. För även om jag har lovat mig själv att inte forcera något så har jag ju gjort det. Jag kan liksom inte låta bli. Nu lovar jag mig själv att ta det lite lugnt, att njuta av Mars som är min månad helt klart. Umgås med vänner och försöka ha lite kul. Det är ändå ett löfte jag borde kunna hålla.

Men då gör jag helg, och sportlov. Så underbart, även om det är kort.

Hej fredag liksom.

på banan.

0
27 februari, 2018

Fick verkligen så mycket energi av en sen kväll på ponnyryggen att jag inte kände mig lika sliten på jobbet som jag gjorde i Söndags. Det där med att få energi av att förbruka energi stämmer uppenbarligen.. men man kan inte ge vilken energi som helst. Det måste vara något som man tycker är roligt. Som intresserar. Att slösa energi på att springa runt stan kommer inte ge energi om jag inte är i form för det; för då orkar jag helt enkelt inte. Det är inte kul att inte orka, jag blir less för att jag inte orkar –> då knackar känslorna av att inte räcka till på.

Gillar skrillor

Uppenbarligen fick jag så pass mycket energi att jag orkar se framåt; ta tag i saker och drömma litegrann. Jag bokade in mig och killarna på ett event på Folkets Hus på lördag. Och jag planerar för skridskoåkning på morgonen, för jag längtar ut på isen med mina konståkningsskrillor igen. Så kul. Jag skulle nästan behöva sådana åka-fort-på-en-rund-bana skridskor så man får upp ordentlig fart, för jag gillar farten. Det måste fladdra i håret lite, åtminstone kännas som att det går lite fort. Samtidigt är jag lite rädd för att de där taggarna ska ta i och jag gör ett magplask på isen, hur många gånger har inte det hänt när man var liten? Massor. Jag känner att jag tar fart och så ställer jag mig med vikten lite på hälarna för att verkligen inte hamna i magplask-på-isen farozonen. Vill inte heller hamna på rygg, så det är en mycket fin linje till att hamna någonstans där emellan. Hellre lite för långt ifrån taggarna än för nära. Än så länge. Jag lär mig när jag utövar.

Tisdagen avklarad, längtar efter helg.

Hoppa ponny.

0
27 februari, 2018

Gjorde ett gästspel på en hoppträning igår kväll. Lilla snöbollen fick springa tunt med tant Mary på ryggen. Ärligt talat så var det så kul. Att hoppa ponny är ju helt annat än att hoppa häst. Med en häst är det lite mera finlir, lite padapam.. padapam.. padapam. Med ponny är det en helt annan värld – prmprmprmprmprmprmprm.  Ponny galopperar ända in till hindret. Häst hoppar av med sina luftiga språng en liten bit tidigare. På en ponny märker man knapt att man lättar från marken – på en häst kan man få hålla i sig lite, även på små hinder. Hur som helst: Snöbollen har talang. Helt klart. Hon är även väldigt lik Pippilottan. Tittig men modig och en stor dos hinderklokhet på den mixen. En drömponny för den som gillar de egenskaperna. [Har lite film på kalaset men lyckas inte spara den från messenger så det blev inget med det tyvärr]

Intervju prep.

Förra veckan satt jag mig igenom en arbetsintervju. Det kändes helt okej tycker jag. Det är väldigt bekvämt att intervjua för en tjänst där man känner att man har kunskapen om vad jobbet handlar om och vet exakt hur man kan bidraga till organisationen. Då är det enkelt att sätta dig in i rollen och berätta/spekulera eller kasta ur sig idéer som hamnar utanför lådan. Nästa intervju kan jag inte säga att jag kan applicera de där attributen på… men jag ska försöka sätta mig in i det allt jag kan för att sitta där som ett stort frågetecken. För det vill jag inte. Det okända kan ju vara väldigt spännande, och det får det gärna vara. Liksom. Ba. Spännande tider kanske gör livet lite gladare och piggare. Man lär sig mycket om sig själv och vad man uppskattar och hur man vill ha sin vardag när man ställs inför stora frågor och tänker sig in i förändringar. Man ser helheten från andra vinklar och det ger nya dimensioner till livet tycker jag. Jag tänkte att jag skulle växa lite som människa också här på kuppen.

Men nu är det då tisdag. 4 långa arbetsdagar till Sportlovet!

Hej hej!